På knappen ovan tar du dej till Wilmas egen sida!

NÄR WILMA FÖRSVANN I VILHELMINAFJÄLLEN NOV-05

14 Nov -05

Ja mina vänner...mycket har hänt under 4 veckor bakåt i tiden.Vår underbara solsemester har varit kantad av oändlig sorg, förtvivlan, maktlöshet, HOPP och oändlig glädje, mer om det lite längre ned.

Först får ni Mareills berättesle och sen under det skriver jag lite...


Mariells berättelse:

Vilken mardröm

... att förlora en hund man ”hundvaktar”!

Det hela började när jag erbjöd min uppfödare att vara hundvakt när hennes familj åkte utomlands. Inte för att vi umgås ofta eller bor nära, (det skiljer dryga 25 milen !) utan för att jag tycker om henne och verkligen gillar hennes hundar! Det bestämdes att jag skulle vakta hennes äldsta tik (av rasen collie) samt lilla Stina som är en Chinese Crested och även mattes lilla ögonsten. Jag vill mena att ärendet kändes oerhört ärofyllt från min sida!

I samband med att vi skulle hämta hundarna så bestämde jag och min sambo oss för att ta en minisemester då vi endast hunnit med en fyradagars på sommaren. Allt väl så länge! Hundarna hämtades över en god kopp kaffe och massa prat trots res-yran som alltid råder när folk ska iväg… Vi kom fram till vår mysiga lilla stuga som ligger rätt avsides men ändå har de flesta bekvämligheter. Vi stängde av bilen och släppte ut luften ur lungorna. En hel helg ensamma tillsammans med goa hundar att mysa i soffan med!

Vi tillbringade de första dagarna med att promenera långa avslappnande promenader, äta god mat och bara må. Friden rådde. På fredagen hade vi precis inmundigat ännu en god måltid då vi bestämde oss för att hundarna skulle få kissa innan vi tittade på Jeopardy på TV. När vi skulle ropa in dom så kom min hund Harry, en collie-hane på ungefär 2 år, samt lilla Stina. Wilma, collien, var dock borta så sambon bestämde sig för att ta bilen ut till byavägen för att kolla att hon inte smitit dit. Det hade hon inte, för när han kom tillbaka såg han henne komma från motsatt håll. Han parkerade bilen på gårdsplanen och klev ur och ropade. Wilma kom med svansen glatt viftande, sedan totalvänder hon och springer bakom huset. Kolsvart som det var ropade sambon och när hon inte kom så hämtade han ficklampan. Ingen Wilma i sikte….

Den kvällen gick vi med ficklampa längs våra promenadstigar vi gått, vi körde med bilen och kollade hela byavägen till dess slut från dess början ca 3 km innan byn. Ingen Wilma då heller. Efter ungefär fyra timmars letande insåg vi att Wilma nog inte ville eller kunde komma och vi gick in för att värma våra frusna fingrar, det var -2 grader och det var läggdags. Det kändes hemskt att stänga ytterdörren utan att ha alla inomhus. Jag drömde 3 olika drömmar som alla innebar att vi hittat henne och att hon skulle vara där när jag vaknade.

Jag vaknade 08.30, skuttade i mina täckbyxor och sprang ut, ivrig att se henne på farstubron. Ingen fanns där. Jag väckte min sambo som berättade att han varit ute tre gånger under natten också för att leta, fruktlöst. Vi gick tillsammans ännu längre än dagen innan, körde ännu längre än dagen innan och även på alla minimala skogsvägar vi kunde hitta. Vi räknade kallt med att alla i byn skulle anse oss galna eftersom vi bara körde runt och skrek efter någon ”Wilma!”. De som hade (o)turen att möta oss fick dock veta den egentliga anledningen och blev även ombedda att hålla ögon och öron öppna.

Någon gång mitt på dagen insåg jag att det var dags att underrätta min uppfödare. Jag våndades som aldrig förr.. Vad skulle jag säga? Som tur är så blev det, om än förvirrande, en sanningens version. Under samtalet kunde jag inte hålla mig längre utan började gråta hejdlöst. När vi lagt på så sa jag till min sambo att jag hade försökt hålla mig hela dagen men att det inte gick längre, för det gjorde det inte. Han frågade varför jag skulle hålla mig, det var ju bara att gråta? Jag förklarade att om jag grät så var det nästan samma sak som att erkänna att hon var borta…

Wilma har grava höftledsproblem och avlivning har varit på tapeten tidigare i hennes liv, men tack vare hennes fighter-anda och enormt goa och genomärligt snälla personlighet så har hon undvikit ett dylikt öde. Allt detta flög igenom mina tankar. Hur skulle en hund med så grava problem klara sig ute i grov terräng och dessutom ett par minusgrader?! Hon hade ju ändå sin päls, vilket jag tackade Gud för. Under lördagseftermiddagen började vi även inse att risken att vi var tvungna att åka utan henne blev större och större för varje timma… Lördagsnatten blev orolig och erbjöd inte så mycket egentlig vila.

På söndagmorgonen började sambon städa ur stugan medan jag skrev lappar som vi skulle kunna dela ut till folk i byn och även sätta upp där folk kunde se dem. Vi tillbringade dagen och eftermiddagen med att ringa på och prata med folk i byn och lämna lappar med en beskrivning på Wilma, samt våra mobilnummer. När vi gjort det så hade vi ju dessutom rört oss i byn så om hon hade varit där hade vi sett henne. Hennes bortavarande närmade sig 2 dygn och vi tappade hopp i samma takt. Vi hittade spår bakom stugan som vi följde i någon eller några timmar. Tills de tog slut, men INGET… Vi packade bilen och började rulla iväg.. Grannbyn fick sig lappar dom också på vägen hem… 

Att lämna Wilma bakom oss är en av de tyngsta sakerna jag mentalt varit med om. Mest för att jag är en sådan hundälskare. Jag är helt tokig i hundar oberoende på ras och ålder och betraktar dem som varelser som vi människor måste ta hand om och värna om då de inte har egna röster att tala med. Sedan så kändes det självklart hjärtslitande att vid återlämnandet bara komma med en utav två hundar som min uppfödare anförtrott mig. Jag tyckte det var så jobbigt att jag mest bara ville vila huvudet och tänka på något annat… För att slippa besvikelsen så förberedde jag mig på att vi aldrig skulle få se eller höra av Wilma igen.

På måndagen ringer min far och frågar om någon har ringt från byn där vi har stugan. Det hade det sa jag, men det var ett missat samtal och när sambon ringde upp kom han till mobilsvar. Karln hade då istället ringt min far och berättat att han hade sett Wilma vid vår stuga. Känslostormen jag drabbades av då var ofantlig! Vilken glädje och lycka att hon hittat tillbaka!!! Jag SMS:ade genast min uppfödare i utlandet och när hon inte svarade genast så ringde jag upp henne. Vi var båda väldigt upphetsade över samtalet från byn.

När vi fick veta att Wilma inte ville låta sig fångas av gubben som sett henne började det genast diskuteras huruvida vi hade möjlighet att åka tillbaka till stugan för att fånga in henne. Slutligen efter middagen så ringde gubben och sa att det var omöjligt, Wilma litade inte på honom tillräckligt. Vi hade fått klartecken för att låna bilen i en extra dag så vi tankade upp den och satte fart mot stugan igen.

På vägen hann många tankar flyga igenom mitt huvud. Tänk om hon stuckit igen? Tänk om det var lönlöst, att hon inte ville komma till någon av oss heller??? Lade fram en plan för mig själv, där vi skulle ta på oss ytterkläder när vi kom fram, sätta oss på gårdsplanen och göra upp en eld och sitta där så länge vi orkade på natten, så att hon skulle se oss och komma fram. Vi kom även överens om att stänga av hellyset när vi skulle svänga in på vägen mot stugan och att krypköra fram, allt för att inte driva bort henne om hon var där.

När vi närmade oss blev det olidligt, skulle hon vara där? Vi svängde in på den lilla grusvägen mot stugan, vi hade stängt av hellyset och vi krypkörde i 20km/h. När vi svängde in på gårdsplanen var det första strålkastarna fångade – Wilma. Vilken lättnad! Jag ville helst bara slänga upp dörren och flyga ur bilen för att krama om henne och pussa på henne och säga att hon aldrig fick göra om det där! Men, jag stannade bilen. Öppnade bildörren sakta, steg ur och sa ”Hej Wilma!”. Då började hon vifta frenetiskt på svansen, det var då jag visste att vi var i land! Jag gick fram och kramade om henne och pratade med henne med gråten i halsen. Sedan kom jag liksom på mig själv och sprang tillbaka till bilen, tog fram mobilen och ringde till min uppfödare för att berätta den goda nyheten. Sällan tror jag att någon blivit så glad över att bli uppringd kl 22 på kvällen!

Slutet gott allting gott, vi satte oss i en varm bil och åkte hem till stan, Wilma sov heeeeela vägen – tror jag det! Väl hemma är allt som återstår ett overkligt minne, trasiga tassar och en något tilltagen bensinräkning, men det känns ändå som jag vunnit flera miljoner.



ORD FRÅN MEJ:

Vill börja med att tacka vissa personer.......Först vill jag tacka min Mor och Far, Harrys Matte Marielle med pojkvän Gunnar i.

Andra som också har min djupaste tacksamhet i samband med Wilmas försvinnande är Mariells Mor som lånade ut bilen när det verkligen behövdes, min Bror och Syster och givetvis föräldrar för peppande telefonsamtal och SMS när allt var svart den första helgen på vår semester. Tack till alla ni som fixade telefonnummer till sierskor och ett extra tack till syrran som sen ringde en av dom och som gav oss lite hopp ....

Har fått mobilräkningen och den visar på 314 sms från och till utlandet samt hela 55 samtal till och från utlandet...det mesta gjort under ca 4 dagar.....då förstår man att nåt var på tok...

Tack alla i byn utanför Vilelmina som var involverade och ett STORT tack till grannen Östen som la ner MYCKET tid och energi på Wilma när hon efter 3 dygn i ett snöigt vildmarkslandsskap dök upp i byn med såriga tassar och ett stressigt inre.

Dej Marielle och Gunnar behöver jag egentligen inte ens nämna *L*, men det är så att det kan aldrig bli för många tack...TACK för att ni gjorde allt på helt rätt sätt i sökandet efter Wilma och ingen kan förstå vilken djävulsk ångest och frustration du också upplevde dessa dygn...INGEN.

Jag har själv skrivit en lång berättelse om dessa FRUKTANSVÄRDA dygn Wilma var vilse i Vilheminaskogarna men det blev så långt så jag väljer att visa Mariells berättelse om det hela. Kan ju säga att det vi upplevde kan ingen förstå som inte varit med om...just det att inte veta vad som hänt med henne är hemskt. Vi hade tankar och bilder om att hon låg skadad långt inne i skogarna och skulle få svälta eller frysa ihjäl. När hon varit borta 2 dygn började vi hoppas att Marielle skulle ringa och berätta att dom hittat henne död, för då skulle vi då veta att hon inte plågades och vi skulle få ha en grav att gå till sen.


Man älskar alla sina hundar men under ens livstid får man nån gång en sån där hund som är enormt speciell och hon är definitivt en sådan. Som Marielle skriver i sin berättelse har Wilma en enorm fighter-anda med sina grava HD-fel och en genom-märkligt snäll personlighet. Wilma har mkt grava höftledsfel med höftkulan utanför höftledsskålen och när hon var 2 år var hon jättedålig och vi beställde tid för avlivning på några dagar. Helt plötsligt slutade skakningarna i bakbenen och när det var dags så var hon piggast av alla våra hundar. Vi var överlyckliga men sa att hon lever max ett år till och att varje dag är en jättebonus. ..2009 i Mars blir hon hela 9 år.....MIRAKELHUNDEN.....idag är det namnet totalt fullbordat. Wilma kan få lite ont om vi varit flera timmar i skogen och sprungit men annars märker man inget....men att vandra 3 hela dygn i en snöig och snårig skog ....det är egentligen inte möjligt med hennes hälsa.
( Tillägg Oktober 2008: Höftledsfelet börjar komma ikapp och vi är enormt tacksamma om hon klarar ett år till...men vet...hon har överasskat oss stort förr =).

Det var jättejobbigt för vi bestämde att inte säga nåt till pojkarna...ville inte förstöra deras semester. Timmy som då var 11 år är djupt sammansvetsad med Wilma och hon är hans bästa vän så vi våndades enormt hur och när vi skulle framföra att hon var borta för alltid. dagarna gick alltså ut på att låtsas som om allt var okej och så fort telefonen pep eller ringde skynda sej att gå bort en bit för oftast slutade alla samtal med gråt....nätterna ska vi inte ens tala om...tårar, ångest och åter tårar. Det blev så påtagligt på kvällen och natten när det blev mörkt ute...stjärhimlen var allt som länkade oss samman med vår älskade vän...hon var verkligen inte värdig ett sånt hemskt öde som avslut på sitt liv.

Jag mådde också otroligt dåligt över Marielle och tyckte så synd om henne...ville peppa henne och inte riktigt visa hur ledsen jag var för det skulle fått henne att må ännu sämre än hon redan gjorde, men ibland så kom ju gråten i telefon trots att man kämpade med att hålla emot....

Vi började prata om att hyra in en helikopter för att finna henne, om än det så hade varit för att ge henne ett värdigt slut på detta livet. Vi hade kunnat sälja vår nya bil för att få henne tillbaka - död eller levande......

På Måndagkväll efter 3 dygn när vi visste att hon låg på filten på stugans farstukvist och Marielle och Gunnar var på väg dit på en dryga 2 timmars biltur var nog de längsta timmarna i vårt liv...tiden stog stilla......när telefonen ringde sent på kvällen och det stog Marielle ringer på telefonen vågade jag knappt svara...Marielle sa: Gissa vem som satt på bron!! osso bröt glädjeyran ut. Solen gick plötsligt upp och det kändes som om vi vunnit en miljon. Många spänningar lossnade och bandet som varit hårt åtspänt över våra bröst lossnade och det gick plötsligt att andas som vanligt igen.

Äntligen fick vi berätta för barnen vad som hänt och dom såg minst sakt skakade ut...den natten somnade Timmy med sin tyghund Wilma nära nära.

Måste berätta en liten sak till om detta. Stefan är den minst vidskepliga jag vet men efter syrran ringde och sa att en sierska såg henne irra omkring i ett kuperat landskap med mkt björkris och småsjöar och att hon letade ett bakspår så tog faktsikt Stefan det strået som ett HOPP. terrängen stämde perfekt med Vilhelminafjällen ca 3 timmars promenad i snårig terräng. Än påtagligare blev vidskepligheten när Stefan på Söndagkväll slog på tv:n och det på nyheterna sas att Orkanen WILMA härjade nånstans i världen just då.....då sa Stefan att det måste vara ett tecken - WILMA ÄR STARK OCH HON LEVER!!

Måste också nämna att i området hade 5 jakthundar förvunnit samma vecka så vi var rätt säkra på att det var nån Björn som slagit henne....det var bara en av alla hemska tankar vi fantiserade om.....men slutet gått allting gott. Vi ska hädanefter fira en extra födelsedag den 24 oktober för det var den dagen hon kom tillbaka och eftersom vi hade räknat bort henne kändes det som hon föddes på nytt...vi hade även ha ett kalas i lördags när marielle och Gunnar kom hem till oss med Stina och Wilma för att fira mirakelhunden Wilmas återkomst *L*. Gomackor och tårta...osso ett paket till varje hund med ett ben inuti såklart!!


Här är bilden igen på en av hennes tassar...hon fick antibiotika av veterinären och dagliga fotbad av Marielle . Tack igen Marielle och Gunnar för fantastisk omvårnad av Wilma då inte bara hennes tassar var trasiga utan även magen......Mycket TLC har fått henne "på fötter" igen *L*.